Motivation till tusen!

Helt otroligt! Trodde först att man skulle tappa motivationen efter så många veckor. Men inte. Förkylning och andra obehagliga saker som feber får inte stoppa mig. Vad ska man annars göra? (om man räknar bort skolböckerna som man har läst fyra gånger).

Orden börjar forma sig i mitt huvud. Och handlingen i berättelsen flyter på. Uppföljaren börjar ta den form jag vill att den ska ha. Efter flera timmars skrivande så lyckades jag faktiskt få färdigt det. Nu har man stirrat på den slarvskrivna texten i någon timma. Funderat och tänkt.

Är det verkligen sant? Har man skrivit färdigt det mesta?

Ja, det är sant!

Nu får den ligga och växa till sig lite innan jag hoppar på den igen för att redigeras. Nej, nu attackerar febern mig igen. Dags för att sova! (IGEN)

Annonser

Tänka är bekymmer

Jag känner mig trött men positiv denna kväll. Skriveriet stod ganska still, men jag fick utöva min verbala förmåga istället. Jösses vad osocial man har blivit. Efter några timmar med helt underbart folk på café Berlin så känner man ansträngningen i munnen och kroppen.

Snart är det dags att sova.

Men först måste man skriva några rader.

Något som jag tycker är rätt jobbigt är att sitta och tänka. För när man börja tänka för mycket så bekymrar man sig allt för mycket. För de som inte vet om detta så har jag skrivit ett fantasy-manus och bestämde mig (tack vare en underbar tomtenisse) att skicka in det till bokförlag. Nu sitter man och arbetar med uppföljaren innan man vet vad som sker med det. NERVÖS! Men det ska nog gå bra.

Ännu mer nervös blev man när man för första gången i sitt liv insett att man han skickat ett manus utan att någon har läst igenom det innan. För några veckor sedan skrev jag ett kortare bokmanus (väldigt kort för att vara mig) under en veckas tid.  Jag blev nöjd över dess enkelhet, men inser nu så i efterhand att man kanske skulle testa manuset på en publik innan. Men, men… Vad kan egentligen hända? Mer än det blir refuserat.