Karen Marie Moning: Darkfever

Jag har dragit mig länge för detta, men det är omöjligt att dra på det mer. Jag måste skriva om min favoritbok. Först och främst måste jag erkänna att jag aldrig var så förtjust i paranormal romans tidigare. Men så råkade jag snubbla över Karen Marie Monings bok Darkfever. Detta är ingen paranormal romans, men alla hennes tidigare verk är det. (Den som vill se på Karen Marie Monings hemsida kan klicka här)

Fever-serien har fem böcker som handlar om den helt vanliga Mackayla Lane, en kvinna som lever ett helt perfekt och normalt liv. Tills hennes syster som studerar borta i Irland lämnar ett meddelanden på hennes telefon, och till MacKalyas fasa märker hon inte detta förrän det är för sent. Hon bestämmer sig att bege sig till Irland för att ta reda på vad som har hänt hennes syster, då polisen inte verkar ha några svar. Hon ställer frågor och är beslutsam att finna sin systers mördare.

Snart finner hon sig på en farlig jakt efter en dödlig bok, Sinsar Dubh, som många skulle offra allt och alla för att komma åt. En av dessa är den hemlighetsfulla Jericho Barrons. En man som äger en bokhandel och har mycket pengar. När deras vägar korsas inser de båda att de snart behöver varandra för att finna boken, båda med olika mål. Hur mycket denna ”perfekta” man irriterar MacKayla, så finns det ett annat stort irritationsmoment, och det är fae (älva) vid namn V’lane som verkar ha ett väldigt stort intresse i både MacKayla och Sinsar Dubh.

Serien kretsar mycket vid fae som börjar förstöra väggarna mellan deras och den mänskliga världen, och MacKayla som endast kan lita på sig själv. Alla söker desperat och själviskt efter boken, och alla vill använda MacKayla för sin egen nytta.

Första boken tyckte jag var lite seg att läsa, men jag insåg inte hur bra den var förrän jag läste uppföljaren. Första boken bygger upp en stämning och kan mer ses som en introduktion till fae och hur de rör sig i vår värld. Varje bok som innehåller – fever följer en tråd ganska väl, där man får följa MacKaylas plågor och hur hennes ”soliga och rosa” image förstörs successivt i varje bok. Och jag måste ge ett stort plus till författarinnan Karen Marie Moning. För efter jag hade läst den fjärde installationen i boken så var jag som besatt. Jag kan nog räkna mig till att vara en ”Moning Maninac”, eftersom jag verkligen desperat var tvungen att läsa den sista boken i serien – Shadowfever. Ingen kunde få mig ifrån att sluta läsa. Jag sträckläste. Men jag ska undvika att berätta slutet för den som vill läsa böckerna själv.

En punkt jag gärna vill ta upp med böckerna är deras framsidor.  Som jag inte var helt förtjust i (och jag ska förklara varför). Jag jämför den första boken i serien Darkfever, med den första utgåvan (man och en kvinna – på första bilden) och den nya utgåvan av boken (med en ensam kvinna).

För det första är boken en urban fantasy (trots att serien innehåller sex i några få scener, så finns det inte mycket sånt i första) och framsidan (på första Dreamfeaver framsidan) är lite missledande för att vara en urban fantasy. Jag antar att någon valde den framsidan eftersom författaren tidigare hade skrivit paranormal romans och det är ganska vanligt att man har lite hud på framsidan på den typen av böcker. Därför tycker jag att den nya utgåvan är lite bättre, trots att jag inte är helt nöjd med den. Men det är en annan typ av diskussion. Denna framsida var jag mer nöjd med måste jag erkänna:

Böckerna i Fever serien är:

 

Annonser

One thought on “Karen Marie Moning: Darkfever

  1. Pingback: Karen Marie Moning: Fever Moon « Rebecca Mörtberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s