Läst ett manus av Jan-Erik Ullström

Det händer att jag ibland läser andras manus i mån av tid och av rent nöje. Och varför gör man det? Jo, det är för jag har ett stort intresse när det gäller utveckling för individers skrivande. Så det händer att jag även korrekturläser manus.

Denna gången blir det ingen korrekturläsning dock, utan jag är mer intresserad av en viss författares skriftspråk och hur hans historia utvecklas. Denna gång är den ”utsatta” (<– skratt) människan  Jan-Erik Ullström som skrivit Vägen till Umbria. Efter fått chansen att läsa ett outgivet manus (som inte tillhör fantasy/Sci-fi genren) så kan jag göra mitt diffusa utlåtande, utan att avslöja innehållet i manuset.

Jan-Erik Ullströms språk kan tolkas som svårförståeligt för vissa, men om jag skulle beskriva det tydligare så finns det två aspekter på det: Antingen gillar man det, eller inte. Kanske kan man tycka att det inte skulle passa i ett manus med crime-thriller upplägg, men jag tycker att det är ytterst passande för en thriller. Introt gör det till en Profiler-känsla (serien med Ally Walker som ‘Sam Waters’), med bildliga känslobeskrivningar som jag tycker är ganska spännande. Kanske skulle man kalla sättet intelligent skrivande? Hans skrivande påminner mig om en komplicerad deckar-gåta, där man placerar ledtrådar och ger läsare en chans till tolkning mellan de målande beskrivningarna. Enda problemet med texten är kanske det första oredigerade  stycket i några kapitlen som ibland kan kännas lite för komplicerade, och även att vissa styckindelningar kan verka underliga och försvåra för läsarens uppfattning av texten. Det är dock endast första stycket, för därefter är det mycket lättare att följa den röda tråden. Det fanns ven en del formalia fel här och där, men jag föredrar hellre att bedöma det som en helhet.

Storyn var enkel att följa och kan vara orsaken till hans personliga språk, samt ordval. Det jag även gillar är att han inte tvekar att använda sig av vissa ord och anpassar ordet (antingen medvetet eller omedvetet) efter själva karaktären i situationen. En annan punkt på min lista är att han placerar bakgrunden till karaktärerna mellan sina bildliga beskrivningar, där vis information ibland kan tolkas som överflödig eller nödvändig beroende på läsaren. Men där kan jag faktiskt komma till hans försvar: Om han inte använder sig av samma typ av språk, sätt att beskriva detaljer genom hela manuset så hade ledtrådarna och mysterierna mellan raderna försvunnit. Svaret hade varit för uppenbart och det är inte det man vill uppnå med denna typ av manus. Man vill bygga upp en spänning för slutet, vilket han i detta fall lyckas med väldigt bra.

Slutliga bedömning: Jag är ganska nyfiken på denna typ av Profiler-uppläggning av mördaren/karaktärerna i början utan att använda sig av de psykologiska termerna. Det gör att hans manus är väldigt passande för genren thriller. Jag hoppas även att författaren fortsätter utveckla sitt skrivande på flera nivåer, och inte är feg för att våga testa sig fram mer när det gäller innehåll (jag gillade verkligen slutet!) samt skriftspråk. Min personliga inställning är dock att han kanske borde ändra styckeindelningen lite för att underlätta läsningen av dialoger bland annat. Men som sagt: Detta som jag läste var en oredigerad och inte utgivet, samt att jag själv vet hur mycket andra gillar att stryka och redigera om saker i ens manus. Och efter denna lilla analys när det gäller hans egna skriftspråk så kan jag gladeligen säga att jag ser fram emot nästa manus.

Maite Carranza: Varghonans klan

Orginaltitel: El clan de la loba

Min mor köpte en barnbok som hon tyckte lät spännande och räckte över den till mig. Jag har alltid haft lätt att läsa och det går ofta fort för mig att bläddra igenom skönlitterärt, och denna var inget undantag. Boken hade ett ganska enkelt språk och lämpade sig verkligen för barn, trots en del mindre hemskheter.

Varghonans klan är första (svenskt översatta) boken i serien Häxornas Krig av Maite Carranza.  Berättelsen handlar om lilla Anaíd som är liten som en 10 åring och ful för att vara 14 år, medan hennes mamma är vacker. Hennes mamma har alltid betett sig underligt och önskar bland annat att hon hade massa pengar, och ger Anaíd en medicin varje dag som ska hjälpa henne att växa. Historien börjar med Anaíds mamma Selene som som plötsligt försvinner och lämnat kvar alla sina saker i huset. Anaíds gammalmoster dyker upp i hennes liv och beslutar att kasta ut alla Anaíds mediciner, så snart upptäcker Anaíd att hon börjar förändras och hennes hår börjar skifta till rött. Inte nog med det, hennes krafter börjar visa sig och hon får snart reda på att hon är en häxa. Anaíds liv förändras drastiskt med att förändras till en tonåring, får veta att hennes mamma gått över till de onda häxornas sida och några andra klaner börjar träna henne i sina häxkonster. Allt som nu finns i Anaídas fokus är att lära sig använda sina krafter för att hitta sin mamma.

Det är en barnbok som enligt utgivarna riktar sig till 9-12 år, men jag tycker allt att man kan läsa den upp mot 15 års åldern.  Väldigt lättläst och det gick väldigt snabbt att hänga med i berättelsen, inga större utseendebeskrivningar på karaktärerna så man fick använda sin egna fantasi i vissa karaktärer. Däremot fanns det andra överflödiga beskrivningar emellanåt som kanske kunde kännas upprepande, men det kan vara en smaksak. Efter att ha läst boken så kan jag beskriva den som ett mellanting mellan att gilla och inte gilla lista. Den var passande för barn/ungdom med sitt enkla språk, en bra grad på spänning där sökandet efter Selene ligger i fokus och hon beskriver lätt mindre tonårsproblem. Problemet är kanske att tonårsbeskrivningen/förändringen till vuxen kommer allt för i bakgrunden och ibland kan problemen överskuggas av häxtermer och snabbt skynda igenom de moment då Anaíd råkar bete sig dumt åt.

Som vuxen kanske jag tänker att det saknas något? När jag tänker efter så behöver jag kanske läsa de andra böckerna med för att förstå vart problemet och vart det ”saknade” ligger. Så här smått förvirrad kände jag mig senast när jag läste någons första manus i en trilogi. Jag kan endast sammanfatta detta genom tre ord: Jag vet inte. För att upprepa det; så tycker jag att boken är bra för barn, men nackdelen var att tonårsproblemen skuffades undan för lätt. Men på något sätt kan jag inte låta bli att tycka om den.

Kvidevitt!

*kvittrar*

Ja, nu var det några dagar sedan man uppdaterade. Egentligen skull jag gjort det i helgen, men hade inte tid när jag hade så mycket med uppsatsskrivandet att göra. Kanske känner ni igen den där paniken precis innan deadline? Det är oerhört nervös. Man försöker dubbelkolla alla fotnoter, försöker hitta missar man gjort och samtidigt hinna skriva om saker in i det sista. Nu kan man äntligen börja slappna av och börja tänka på annat… som jag egentligen inte vill tänka på.

Jag hatar verkligen att vänta på saker. Tiden tickar ner till mitten av april och jag är riktigt nervös på bedömningen av själva manuset. Otålig som många andra så vill jag att det ska ske ”NUUU”.

Nu till själva anledningen att jag kvittrar. Jag har nämligen börjat twittra! Just det… till er alla där ute som nyfiket vill veta vad jag pysslar med eller bara tycker det är intressant att läsa flummiga Rebecca-kommentarer, så kan ni hitta mig här: KVIDEVITTT! Det kan hända att jag kvittrar på engelska och japanska, men svarar även på svenska och tyska om det skulle vara så.

Så för er alla som vill höra mig prata (tjöta) ännu mera: KOM IHÅG jag finns på Twitter!

*kvidevitt*

Skrivfika

Efter min långa utmattande förmiddag (som kanske påverkades av att jag var tvungen att gå upp klockan sex på morgonen) så begav jag mig in till Göteborg för den obligatoriska skrivfikan. Även om jag var trött och som vanligt överentusiastisk när det kommer till chattrandet (eftersom jag saknade dem alla) så kunde ja inte låta bli att försöka delta i stafettskrivandet (ordkrig).

Idag var jag inte på hugget, som det tydligt skulle märkas. Mitt resultat av ordkrigen låg runt 400-500 ord /15 minut. Inte förrän jag började skriva på mitt synopsis kom jag upp i 540 ord under en minut. Så nu har jag ökat min samling av synopsis med ytterligare ett. Men denna gång är det inte en roman, utan en fantasynovell om en ryslig goblin som förråder allt och alla med ont uppsåt.

Eftersom jag ändå sitter här med en samling av underbara människor så kan jag inte låta bli att bjuda på lite insiderinformation om en av våra deltagare (med hennes godkännande). Som vanligt bjöd den fantastiska Sandra på sina underhållande drabble som på senare tid innehåller katter. Jag är både häpen och fascinerad över hennes rika fantasi, hur hon lyckas få in kattfiskar och en hel del andra typer av katter (listan kan göras lång). Idag lyckades hon även få in tusenfoting och vildsvin. Mycket spännande. Efter våra ordkrig (med lite underliga namn) så gjorde Sandra en skiss baserad på sin drabble om varkatter.

Själv är jag ganska dålig på att skriva drabbles och väldigt rädd att misslyckas. Värst av allt så är jag riktigt dålig på att skriva korta saker på kort tid. Därför skriver jag ofta längre saker, då jag gillar att arbeta med bakgrundshistorier som tittar fram mellan raderna och spännande sidospår.

Nej nu skall jag strax dra mig hemåt och hoppas på att jag i tröttheten inte har skrivit allt för många misstag i texten. Och för alla er som vill leka finn fem fel så kan ni göra det i morgon, när jag är lite mer vaken att korrigera inlägget på alla 200 slarvfel. Är man mentalt utarbetad (på ett bra sätt) eller vad?

Synopsistankar

Jag börjar dagens inlägg med att visa ett skissat självporträtt på mig själv. Det är kanske några år gammalt, men jag måste medge att jag blev rätt nöjd med det.Trots att jag ibland känner ånger över att man vill visa de fina bilderna och samtidigt lite smått äcklad över att känna att man behöver ge sig själv en ego-knuff, så måste jag säga att jag tycker att jag målar helt okej.

*Brett leende på läpparna*

Nu har man inte skissat några scener eller karaktärer på ett tag, men det betyder inte att jag inte har idéer till nya uppslag. Tiden på dygnet verkar inte räcka till just nu. Tycker bara att det är otroligt att man lyckas få in lite författande mellan uppsatsskrivandet. Pressen lättar allt mer som man känner att ens projekt blir mer och mer fulländat, och det gäller såväl när det kommer till ett slutskrivet manus som en uppsats. (Men jag har samtidigt svårt att koppla bort att jag faktiskt väntar svar från ett förlag angående mitt Monster-manus.)

Jag får inte bara inspiration av bilderna på varelser, människor, platser och scener jag ritar. Utan från konversationer med vänner och roliga citat som andra kanske tolkar som helt idiotiska. Plötsligt är idéerna där och man måste skriva ner dem någonstans. Så fort jag kommit på en ide så antecknar jag ner den på det närmsta jag har. Vilket kan bli de mest tokiga ställena. I hörnet av föreläsningsanteckningar, en liten utriven lapp, baksidan av en kartong och på baksidan av andra manus… Listan kan göras lång. Men när man hör att en väninna erkände att hon en gång skrev sin roman på pepparservetter blir man ganska chockerad! Det enda hon poängterade var dock att det var svårt att hålla reda på alla servetterna efter ett tag. (Jag är väldigt imponerad av att hon gjorde det.) Nå vi har alla våra egenheter och jag är INTE undantaget.

Min synopsis-process är ganska snabb när jag väl har format iden klart i huvudet. Så fort jag får en ide så skriver jag ner den, grubblar ett litet tag över den och ganska snart så har jag en berättelse från början till slut. Visst, det kan hända att jag gör som många andra författare: ändrar mig genom processen. Men synopsis är mer som en riktlinje i själva berättandet för mig. När historian skrivs ner så börjar jag från början och har kanske en lista intill med viktiga saker jag inte kan lämna ute, för oftast har jag ett hum om vad jag tänker skriva. Ordningsam som jag är så radar jag upp ett par punkter på vad jag tänker under själva synopsis processen:

  • Vad vill jag berätta med berättelsen. Ska jag lägga tyngden på en tung historia eller ska det finnas en orsak/lärdom i slutet.Men det kräver att man då tänker till lite extra utöver underhållningsinnehållet.
  • Hur kommer allt innehåll utspela sig tidsmässigt. Är det under någon dag, månader eller år? Får se till att man inte hoppar för mycket tidsmässigt. Inte kul att förvirra läsarna.
  • Skriv inte något som du redan har skrivit i någon av dina tidigare romaner. Du (jag) vet att du kommer bli irriterad på dig själv för att du upprepar ett koncept som kanske inte fungerar i just detta sammanhang och historia.Tyvärr är det även svårt att INTE sno en idé från någon annan. Något som jag inte rekommenderar och försöker hålla mig borta ifrån. Men man kan ibland se en film eller få inspiration från något man har läst. Tips: Ibland så är det bara att använda sig av de mest konstiga vardagstankar man får och använda dem i sitt romanskrivande… så får man kanske ett intressant nytt koncept. Men, men… Vad vet jag?
  • Från vilken synvinkel kommer detta berättas. Det är onödigt att skriva scener från en annan karaktär om det skall skrivas i första person singular. (Men om scenen fungerar som en fristående novell eller du känner att ”det är bra att ha” kan du skriva ner den i mån av tid och lust.)
  • När du (jag) skriver fantasy så se till att du följer reglerna som du har skapat. Alla karaktärer har sina fel och brister.
  • Om du får en idé och den inte är den bästa, så skriv ner den i alla fall. Eftersom det är stor chans att du förlorar flytet även i synopsis-skrivande. Det är bara i planeringsstadiet och även om du sedan skrivit scenen när du väl skriver din roman/novell så behöver du faktiskt inte använda den. Ibland gäller det bara att hålla igång skrivandet för att komma framåt i berättelsen.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera Susanna Björnberg angående mina synopsis: ”DET DÄR är ingen synopsis. Det är en novell!”

Bisarrt synopsis-skrivande

Jag måste bara dela med mig om något som hände igår. Jag har hört talas om att gå i sömnen, nattskräck och andra mer eller mindre störningar under sömnen. Men aldrig hört talas om att man skrivit under sömnen.

Jag vaknade mitt i natten av en otrolig lust att skriva ner något, jag måste ha lagt mig igen eftersom jag minns inte så mycket mer från mina drömmar. Och när man vaknade på morgonen så låg det där! På mitt skrivbord låg en handskriven synopsis i blått bläck och en klar och strukturerad story från början till slut. Precis som vanligt. Jag lyfte upp synopsisen och begrundade det noga. Det var min handstil och det var ruskigt bra skrivet. Mordplot, fantasy delar och bisarra händelser näst intill skräck.

Jag har med andra ord precis skrivit färdigt synopsis till ytterligare en roman i min fantasy-deckarserie I den grå dimman, och personligen är jag riktigt nöjd. Vem kan säga nej till poliser, druider, häxor och mysterier kring de lappländska skogarna? Jag brinner för skrivandet på serien, lika mycket som jag brinner för MONSTER. Kanske skulle man smått börja redigera lite saker under helgen för att fördriva tiden?

Jag måste dock säga att I den grå dimman låter som ett bättre namn på serien… Men jag låter det vara ett arbetsnamn för tillfället. Det kan ju alltid ändras senare. Vad tycker ni? Den grå dimman eller I den grå dimman? Eller kanske passar det bättre med något annat? Jag skulle kunna använda mig av huvudkaraktärens namn, men det skulle bara tolkas som en uttjatad talkshow.