Följebrev – en mardröm

Efter dessa fem dagar inser jag vad min värsta mardröm skulle vara. Ett följebrev som fått liv i min magiska värld och jagar mig med sina vassa papperskanter. De poppar upp överallt och skriker ”Skriv om mig! Skriv om mig!”.

Jag har skrivit följebrev tidigare, men minns inte att det var så här svårt. Under dessa fem dagar så har jag insett att det är enklare att skriva ett helt kapitel under samma tid som man skall skriva sitt följebrev till manuset.

Det värsta är att jag VET vad mitt manus handlar om. Jag VET vem jag är och vad jag heter. Men varför skall det vara så svårt att få ner det på pappret på ett korrekt sätt? Det är faktiskt inte en uppsats jag skriver. Idag behöver man nog en utbildning i samma liga som astronaut för att kunna skriva ett korrekt Följebrev.

Min femdagarstortyr såg lite ut såhär:

HEJ!

*delete* *delete* *delete*

HEJ!

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och jag… vet inte vad jag ska skriva

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och jag har stora åsneöron.

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och tycker att detta är *biip* fånigt att det ska vara så svårt.

osv…

 

Jag tänker inte lägga upp resultatet av följebrevet, men kan kommentera att det blev ett kort standardbrev. Och till alla lustigkurrar  där ute… Nej jag skrev INTE: *Min kompis* tycker att det är jättebra.  eller Men min mamma sa att det var bra skrivet.

Ja, jag vet jag är jättetråkig! 😉

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s