Karen Marie Moning: Fever Moon

Nu har den äntligen kommit fram: Graphic Novel’n som jag har väntat på. Så fort som den kom till min hand och jag satte mig ner i soffan gjorde det jag hade väntat på i några veckor: Jag satte mig och läste.

Fever Moon: The Fear Dorcha är en del av Karaen Marie Monings Fever-serie (5 böcker om Mackayla Lane: se HÄR). Det är nästan en förutsättning att man har läst böckerna för att förstå sig på humorn och attityden bakom MacKaylas sätt att vara i graphic novel’n, men överlag så var jag ganska nöjd över dess innehåll. All ära till den bortgångne artisten Al Rio som fick liv i Monings karaktärer på ett väldigt bra sätt. tyvärr måste jag erkänna att det fanns en del saker som gjorde mig besviken med den. Orsaken ligger nog i att man får en helt annan föreställning om hur de ser ut när man läser en bok.

Fear Dorcha är den mest dödliga Unseele som har skapats och han attackerar Dublins gator på egen hand. Medan Unseele tar över gatorna och är under konstant krig mot människorna, måste MacKayla försöka stoppa Fear Dorcha innan han tar fler människor.

Handlingen var acceptabel och gjorde ingen avvikelse från Fever-serien. Något som gjorde mig ganska nöjd (vem gillar egentligen småmissar i sina manus?). Jag uppfattade ganska snabbt att Fever Moon utspelade sig någon gång under bok 5 och gjorde det enklare att känna igen vissa karaktärer, vilka de var och varför de betedde sig som de gjorde. Fever Moon fungerar som ett tillägg till serien, men lägger inte in någon viktig information till serien som man inte redan vet. Så om man läser Fever-serien så behövs egentligen inte Graphic Noveln.

Det finns kanske de som inte så förtjust i den ”sexistiska” framställningen av kvinnor i tecknat. För mig så gör det ingenting och det ligger i att jag faktiskt har läst Fever-serien många gånger. Al Rio skapade MacKayla Lane med kvinnliga former, en självsäker hållning och vältränad mage (som beskrivs i bok 5 efter hennes förändring genom böckerna).
Däremot var jag ganska besviken när det gällde Barrons karaktär. Jag hade föreställt mig honom som mer vild och okontrollerad än vad han gestaltades i Fever Moon. Och vad jag har uppfattat från andra som även har läst den, så var jag inte den enda som hade föreställt sig anti-hjälten på ett annat sätt.

För att summera det hela så är jag tveksam till vad jag skulle ge den för poäng. Därför gör jag det inte. Handlingen hade antagligen fungerat lika bra som en novell som i en graphic novel. Men det som väger upp alltihop är definitivt Al Rios skickliga tecknande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s