Följebrev – en mardröm

Efter dessa fem dagar inser jag vad min värsta mardröm skulle vara. Ett följebrev som fått liv i min magiska värld och jagar mig med sina vassa papperskanter. De poppar upp överallt och skriker ”Skriv om mig! Skriv om mig!”.

Jag har skrivit följebrev tidigare, men minns inte att det var så här svårt. Under dessa fem dagar så har jag insett att det är enklare att skriva ett helt kapitel under samma tid som man skall skriva sitt följebrev till manuset.

Det värsta är att jag VET vad mitt manus handlar om. Jag VET vem jag är och vad jag heter. Men varför skall det vara så svårt att få ner det på pappret på ett korrekt sätt? Det är faktiskt inte en uppsats jag skriver. Idag behöver man nog en utbildning i samma liga som astronaut för att kunna skriva ett korrekt Följebrev.

Min femdagarstortyr såg lite ut såhär:

HEJ!

*delete* *delete* *delete*

HEJ!

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och jag… vet inte vad jag ska skriva

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och jag har stora åsneöron.

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och tycker att detta är *biip* fånigt att det ska vara så svårt.

osv…

 

Jag tänker inte lägga upp resultatet av följebrevet, men kan kommentera att det blev ett kort standardbrev. Och till alla lustigkurrar  där ute… Nej jag skrev INTE: *Min kompis* tycker att det är jättebra.  eller Men min mamma sa att det var bra skrivet.

Ja, jag vet jag är jättetråkig! 😉

 

Annonser

Synopsistankar

Jag börjar dagens inlägg med att visa ett skissat självporträtt på mig själv. Det är kanske några år gammalt, men jag måste medge att jag blev rätt nöjd med det.Trots att jag ibland känner ånger över att man vill visa de fina bilderna och samtidigt lite smått äcklad över att känna att man behöver ge sig själv en ego-knuff, så måste jag säga att jag tycker att jag målar helt okej.

*Brett leende på läpparna*

Nu har man inte skissat några scener eller karaktärer på ett tag, men det betyder inte att jag inte har idéer till nya uppslag. Tiden på dygnet verkar inte räcka till just nu. Tycker bara att det är otroligt att man lyckas få in lite författande mellan uppsatsskrivandet. Pressen lättar allt mer som man känner att ens projekt blir mer och mer fulländat, och det gäller såväl när det kommer till ett slutskrivet manus som en uppsats. (Men jag har samtidigt svårt att koppla bort att jag faktiskt väntar svar från ett förlag angående mitt Monster-manus.)

Jag får inte bara inspiration av bilderna på varelser, människor, platser och scener jag ritar. Utan från konversationer med vänner och roliga citat som andra kanske tolkar som helt idiotiska. Plötsligt är idéerna där och man måste skriva ner dem någonstans. Så fort jag kommit på en ide så antecknar jag ner den på det närmsta jag har. Vilket kan bli de mest tokiga ställena. I hörnet av föreläsningsanteckningar, en liten utriven lapp, baksidan av en kartong och på baksidan av andra manus… Listan kan göras lång. Men när man hör att en väninna erkände att hon en gång skrev sin roman på pepparservetter blir man ganska chockerad! Det enda hon poängterade var dock att det var svårt att hålla reda på alla servetterna efter ett tag. (Jag är väldigt imponerad av att hon gjorde det.) Nå vi har alla våra egenheter och jag är INTE undantaget.

Min synopsis-process är ganska snabb när jag väl har format iden klart i huvudet. Så fort jag får en ide så skriver jag ner den, grubblar ett litet tag över den och ganska snart så har jag en berättelse från början till slut. Visst, det kan hända att jag gör som många andra författare: ändrar mig genom processen. Men synopsis är mer som en riktlinje i själva berättandet för mig. När historian skrivs ner så börjar jag från början och har kanske en lista intill med viktiga saker jag inte kan lämna ute, för oftast har jag ett hum om vad jag tänker skriva. Ordningsam som jag är så radar jag upp ett par punkter på vad jag tänker under själva synopsis processen:

  • Vad vill jag berätta med berättelsen. Ska jag lägga tyngden på en tung historia eller ska det finnas en orsak/lärdom i slutet.Men det kräver att man då tänker till lite extra utöver underhållningsinnehållet.
  • Hur kommer allt innehåll utspela sig tidsmässigt. Är det under någon dag, månader eller år? Får se till att man inte hoppar för mycket tidsmässigt. Inte kul att förvirra läsarna.
  • Skriv inte något som du redan har skrivit i någon av dina tidigare romaner. Du (jag) vet att du kommer bli irriterad på dig själv för att du upprepar ett koncept som kanske inte fungerar i just detta sammanhang och historia.Tyvärr är det även svårt att INTE sno en idé från någon annan. Något som jag inte rekommenderar och försöker hålla mig borta ifrån. Men man kan ibland se en film eller få inspiration från något man har läst. Tips: Ibland så är det bara att använda sig av de mest konstiga vardagstankar man får och använda dem i sitt romanskrivande… så får man kanske ett intressant nytt koncept. Men, men… Vad vet jag?
  • Från vilken synvinkel kommer detta berättas. Det är onödigt att skriva scener från en annan karaktär om det skall skrivas i första person singular. (Men om scenen fungerar som en fristående novell eller du känner att ”det är bra att ha” kan du skriva ner den i mån av tid och lust.)
  • När du (jag) skriver fantasy så se till att du följer reglerna som du har skapat. Alla karaktärer har sina fel och brister.
  • Om du får en idé och den inte är den bästa, så skriv ner den i alla fall. Eftersom det är stor chans att du förlorar flytet även i synopsis-skrivande. Det är bara i planeringsstadiet och även om du sedan skrivit scenen när du väl skriver din roman/novell så behöver du faktiskt inte använda den. Ibland gäller det bara att hålla igång skrivandet för att komma framåt i berättelsen.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera Susanna Björnberg angående mina synopsis: ”DET DÄR är ingen synopsis. Det är en novell!”

Bisarrt synopsis-skrivande

Jag måste bara dela med mig om något som hände igår. Jag har hört talas om att gå i sömnen, nattskräck och andra mer eller mindre störningar under sömnen. Men aldrig hört talas om att man skrivit under sömnen.

Jag vaknade mitt i natten av en otrolig lust att skriva ner något, jag måste ha lagt mig igen eftersom jag minns inte så mycket mer från mina drömmar. Och när man vaknade på morgonen så låg det där! På mitt skrivbord låg en handskriven synopsis i blått bläck och en klar och strukturerad story från början till slut. Precis som vanligt. Jag lyfte upp synopsisen och begrundade det noga. Det var min handstil och det var ruskigt bra skrivet. Mordplot, fantasy delar och bisarra händelser näst intill skräck.

Jag har med andra ord precis skrivit färdigt synopsis till ytterligare en roman i min fantasy-deckarserie I den grå dimman, och personligen är jag riktigt nöjd. Vem kan säga nej till poliser, druider, häxor och mysterier kring de lappländska skogarna? Jag brinner för skrivandet på serien, lika mycket som jag brinner för MONSTER. Kanske skulle man smått börja redigera lite saker under helgen för att fördriva tiden?

Jag måste dock säga att I den grå dimman låter som ett bättre namn på serien… Men jag låter det vara ett arbetsnamn för tillfället. Det kan ju alltid ändras senare. Vad tycker ni? Den grå dimman eller I den grå dimman? Eller kanske passar det bättre med något annat? Jag skulle kunna använda mig av huvudkaraktärens namn, men det skulle bara tolkas som en uttjatad talkshow.

Manuspitch

Och så börjar årets jagande efter ett förlag som skulle passa min bok!

Egentligen hade jag tänkt att göra detta inlägg i morgon, men känner att det kan vara skönt att ventilera efter en ganska händelserik dag. Jag sätter mig ner i köket, med mitt manus intill mig och öppnar min notebook. Tekoppen tittar glatt på mig och ropar ”drick mig!”. Och så känner jag att jag börjar bli lite känslosam. Varför?

Först måste jag nämna dagens intressanta upplevelse. Jag har varit på mitt första manuspitch på Kabusas förlag. Och vad är ett manuspitch? Enkelt förklarat så mailar du ett intresse för datumet som förlaget har satt på deras hemsida, därefter svarar de tillbaka och ger dig en tid. När du väl kommer dit så får du fem minuter på dig att presentera dig själv och din ide/manus.

Jag tog sällskap med Susanna (som antagligen kommer berätta mer om det på sin blogg) eftersom jag har världens sämsta lokalsinne. I slutet av min presentation så gav mig personen som jag talade med ett godkännande och sa att de var intresserad av mitt manus. Så denna vecka så ska jag skicka in MONSTER. *glääädje*

Normala fall brukar jag vara ganska försiktig med att berätta när det gäller att skicka in manus till förlag i så här tidigt skede, men tänkte att jag kanske kunde göra ett litet undantag. Mest för att ge andra insyn i hur det kan se ut. ”Gallringen” var kanske ett delmål, men samtidigt en bekräftelse att min idé kan vara intressant. Så nu är jag inne på andra etappen: att skicka in och få manuset språkligt och delvis innehållsmässigt bedömt. Kanske duger det? Eller kanske inte? Oavsett vad så har jag ett leende på läpparna över att jag åstadkommit något idag!

Och efter denna händelserika dag så känner jag att jag äntligen kan förklara för alla varför jag inte blir så nedstämd eller extremt påverkad av refusering av förlagen när det gäller boken MONSTER. Visst påverkas man, man känner sig dålig eller att man inte duger som författare. Men efter att ha skrivit och samlat på mig så många manus de senaste 5 åren så kan jag säga att jag är några erfarenheter rikare och klassar mig inte som en dålig skribent. Utan jag vet att jag är duktig och det viktigaste: FLITIG. Och därför ska jag äntligen bekänna något. Varför MONSTER alltid kommer att förbli det viktigaste manus jag någonsin skrivit, oavsett hur det kommer att sluta.

MONSTER uppkomsten i sin korthet:

Jag har skrivit i många år och insett att det enda sättet att lära sig är att skriva mer! Jag skrev nog första utdraget av MONSTER när jag gick i gymnasiet, men slopade större och större delar ur grundidén som månaderna gick. Trots detta så sparade jag alla de gamla idéerna och har nu lagt undan dessa till andra projekt. Andra utdraget (2.0) såg ganska annorlunda ut och riktade sig plötsligt till äldre läsare, men den inre kritikern i mig ansåg att språket inte var tillräckligt bra. Så jag skrev om det till en tredje version (3.0) och ändrade strukturen i berättandet, samt hade denna gång ett mer detaljerat språk. Men ändå var jag inte nöjd med mig själv! Min värsta fiende är mig själv. Jag kan vara riktigt självkritisk och elak när det gäller mitt egna skrivande, men ändå behåller jag varje version för att bli påmind om hur dålig jag är. jag kastade det åt sidan i frustration eftersom det aldrig var bra nog. Otur(?) så föll manuset i glömska under några år, tills en underbar själ fann det gömt i min garderob och började läsa. Han läste några sidor ur MONSTER och gav mig den knuffen jag verkligen behövde. ”Det är är ju bra. Varför gör du inget av det? Det har jättepotential.” Plötsligt kände jag ångest. Slutligen kom jag fram till samma slutsats: Ja, han hade rätt. Så jag satte mig ner samma dag, läste igenom det och märkte hur jag utvecklade nya idéer. Plötsligt hade jag en fullt utvecklad story med början slut och ett episkt krig. Jag satte mig ner och gjorde radikala ändringar, skrev om och rättade stycken och testade mig fram i mitt språk i version 4.0. Jag hade skapat en helt egen värld, språk och fått karaktärerna till liv. Det blev en mer genomarbetad och uttänkt handlingsprocess genom bokserien. För första gången så var jag helt nöjd med min story.

Så nu sitter jag här med manusversion 5.0 vid min sida. Sådär 120 000 ord långt, ganska många sidor och väldigt lycklig. För vet ni vad? Oavsett vad de skulle säga om MONSTER så kommer historian alltid vara mig kär av många orsaker. Det är tack vare denna roman jag lyckats utveckla mitt språk, brutit de enformiga klichéerna i mitt skrivande och fått mig till att bevisa att man kan utvecklas. Nostalgisk som man är så kan jag erkänna att jag har fortfarande sparat ALLA versioner. Och det är jag glad över. En av orsakerna kan vara att man hittar idéer som kan användas till annat, en annan orsak är att det visar på en kontinuerlig utveckling i sitt skrivande. Så efter många tidigare UNDERLIGA refuseringar så gör det inget. Och vad andra har för åsikter spelar ingen roll så länge du är nöjd med din grundidé, eftersom text kan alltid korrigeras. Har det läst mitt manus och inte gillar det, så har de rätt till en åsikt. Men efter detta sentimentala erkännande varför jag är så fäst och stolt över just MONSTER, så kommer jag luta mig tillbaka och vänta på svar från Kabusa den kommande månaden. Kanske går det igenom, kanske blir jag refuserad? Vem vet?

Jag kommer oavsett vad förbli en lycklig människa!

Småproblem

Jag hade planerat att sätta mig i lugn och ro för att skriva på en synopsis. (En kort sammanställning av det tredje manuset jag skall skriva.) Och när jag skriver så sitter jag gärna ner med rutat papper och skriver synopsisen med bläckpenna. Jag ser många fördelar med att skriva synopsis på papper innan jag skriver på datorn, för jag tycker att det blir lättare att se strukturen på något sätt? Hur gör ni när ni skriver synopsis?

Jag måste medge att det kan vara ett ganska löjligt problem för vissa. Men för den som har en hel bunt med bläckpennor, som fortfarande har bläck kvar i sig kan detta problem vara GANSKA irriterande. Högen till vänster fungerar inte och den ”stora” högen till höger fungerar. Jag vägrar använda den röda pennan…

Pedanten i mig säger att jag inte kan förstöra min struktur genom att använda en röd penna (som inte heller är det bästa för ögonen). Men det är den enda fungerande penna som jag har. Hmm… Är det någon som har förslag på hur man får igång bläckpennor som har bläck kvar i sig? Det vore snällt om någon kunde ge en tips!

Planering

Nu börjas det med studier igen.

Sitter här. Planerar in så man hinner läsa kursböckerna, läsa en och annan skönlitterär bok och skriva på ett nytt bokmanus.

Kursböcker kan ibland vara svårt att få tag på. Det är en mardröm att jaga böcker som man MÅSTE ha och inte finns inne på lager. Jag kommer mycket säkerligen lägga ner mycket tid på studierna. Men sitter och skriver på den övriga tiden! Oroa er inte… Det kommer mera!

Denna månaden kommer  jag dessutom sitta och korrekturläsa någon annans manus. Det ska bli kul. Bara för att ge personen i fråga lite tips om möjliga ändringar och felstavningar. Det är alltid kul att få respons från andra när det gäller sitt egna manus. Problemet när man skriver och håller det för en själv så länge, blir man snöblind. Även jag blir det. Därför blir jag själv ofta glad när jag får den kritik jag behöver direkt efter manuset är färdigt för att kunna förbättra det innan det läses av ännu fler. Fast det finns vettig kritik och dålig kritik. En person som kritiserar ett manus för att man inte gillar genren, ger inte manuset rättvisa.

Mitt nya bokmanus… får vi se vad det blir. Den tredje boken i min fantasyserie kommer att påbörjas någon gång detta år. Men tänker nog inte skriva det helt innan den andra boken blivit rättvist bedömt av min läsare. Ibland kan större ändringar i föregående bok resultera i att man måste göra radikala ändringar i nästa bok. Som jag har skrivit tidigare… Jag har en del andra idéer på G. Får se när man får tid till det!

Är det någon som tycker jag ska ge ett smakprov på något jag skrivit?

Litet utdrag

Jag visste inte precis vad jag skulle dela med mig. Eftersom jag har mest bollat idéer det sista. Så jag tänkte att jag kunde dela med mig en KORT del från min färdigskrivna Fantasymanus MONSTER.

De gula ögonen öppnade sig.

Skuggan flög snabbt mot mig, slungade mig i backen så jag landade på magen. En obeskrivlig smärta plågade min rygg. Klon rev djupt och hårt mot min öppna rygg i ett enda drag.

Jag skrek.

Hoppas ni kan vara nöjda med det lilla…