Jakkin Wiss: Drakjägarens Flicka

drakflickan

Boken Drakjägarens Flicka är skriven av Jakkin Wiss och handlar om den sjuåriga flickan Ann. Hon har alltid velat åka på äventyr och när hon minst anar det får hon syn på en man uppe på taket. Mannen som kallar sig för Gideon uppträder lite underligt, precis som Anns pappa när hon berättar vad hon hade träffat på taket. En dag när Ann och hennes pappa Rickard kommer hem, upptäcker de någon i lägenheten: Gideon med en liten varelse som kallas för Toby. Gideon, som tydligen känner Anns pappa, berättar att han har kommit dit för att landet Dagronien behöver hjälp av dem båda. Ann och hennes pappa beger sig till det främmande landet som dessutom har drakar!

insidanBoken var lättläst och passar för alla åldrar, även för de mindre. Kapitlen var lagom långa och det gick fort att läsa (speciellt när det är svårt att lägga ifrån sig en bok). Dessutom måste jag säga att jag var väldigt överraskad över den behagliga textstorleken.

Författaren Jakkin Wiss kan verkligen skriva och det är kul med äventyr som är spännande, samt inte avskräcker de minsta. Det är ett passande äventyr som jag gärna rekommenderar till mina nära och kära, även barn.

Karaktären Ann är ganska lätt att relatera till, oavsett ålder. Vem har t.ex. inte varit rädd för mörkret? Hon känns mer verklig i och med att hon visar känslor som glädje, rädsla och mod i de olika situationerna hon hamnar i. Men av alla karaktärer så kunde jag inte låta bli att bli överförtjust i dranken Toby; en rolig liten varelse med underbara kommentarer och som gärna vill hjälpa till.

Men om ni vill veta mer om Ann och hennes äventyr, så tycker jag ni ska läsa boken. Härmed säger jag som Toby och avslutar med ett ”Tjooooooo!”

 

Annonser

Karen Marie Moning: Fever Moon

Nu har den äntligen kommit fram: Graphic Novel’n som jag har väntat på. Så fort som den kom till min hand och jag satte mig ner i soffan gjorde det jag hade väntat på i några veckor: Jag satte mig och läste.

Fever Moon: The Fear Dorcha är en del av Karaen Marie Monings Fever-serie (5 böcker om Mackayla Lane: se HÄR). Det är nästan en förutsättning att man har läst böckerna för att förstå sig på humorn och attityden bakom MacKaylas sätt att vara i graphic novel’n, men överlag så var jag ganska nöjd över dess innehåll. All ära till den bortgångne artisten Al Rio som fick liv i Monings karaktärer på ett väldigt bra sätt. tyvärr måste jag erkänna att det fanns en del saker som gjorde mig besviken med den. Orsaken ligger nog i att man får en helt annan föreställning om hur de ser ut när man läser en bok.

Fear Dorcha är den mest dödliga Unseele som har skapats och han attackerar Dublins gator på egen hand. Medan Unseele tar över gatorna och är under konstant krig mot människorna, måste MacKayla försöka stoppa Fear Dorcha innan han tar fler människor.

Handlingen var acceptabel och gjorde ingen avvikelse från Fever-serien. Något som gjorde mig ganska nöjd (vem gillar egentligen småmissar i sina manus?). Jag uppfattade ganska snabbt att Fever Moon utspelade sig någon gång under bok 5 och gjorde det enklare att känna igen vissa karaktärer, vilka de var och varför de betedde sig som de gjorde. Fever Moon fungerar som ett tillägg till serien, men lägger inte in någon viktig information till serien som man inte redan vet. Så om man läser Fever-serien så behövs egentligen inte Graphic Noveln.

Det finns kanske de som inte så förtjust i den ”sexistiska” framställningen av kvinnor i tecknat. För mig så gör det ingenting och det ligger i att jag faktiskt har läst Fever-serien många gånger. Al Rio skapade MacKayla Lane med kvinnliga former, en självsäker hållning och vältränad mage (som beskrivs i bok 5 efter hennes förändring genom böckerna).
Däremot var jag ganska besviken när det gällde Barrons karaktär. Jag hade föreställt mig honom som mer vild och okontrollerad än vad han gestaltades i Fever Moon. Och vad jag har uppfattat från andra som även har läst den, så var jag inte den enda som hade föreställt sig anti-hjälten på ett annat sätt.

För att summera det hela så är jag tveksam till vad jag skulle ge den för poäng. Därför gör jag det inte. Handlingen hade antagligen fungerat lika bra som en novell som i en graphic novel. Men det som väger upp alltihop är definitivt Al Rios skickliga tecknande.

Maite Carranza: Varghonans klan

Orginaltitel: El clan de la loba

Min mor köpte en barnbok som hon tyckte lät spännande och räckte över den till mig. Jag har alltid haft lätt att läsa och det går ofta fort för mig att bläddra igenom skönlitterärt, och denna var inget undantag. Boken hade ett ganska enkelt språk och lämpade sig verkligen för barn, trots en del mindre hemskheter.

Varghonans klan är första (svenskt översatta) boken i serien Häxornas Krig av Maite Carranza.  Berättelsen handlar om lilla Anaíd som är liten som en 10 åring och ful för att vara 14 år, medan hennes mamma är vacker. Hennes mamma har alltid betett sig underligt och önskar bland annat att hon hade massa pengar, och ger Anaíd en medicin varje dag som ska hjälpa henne att växa. Historien börjar med Anaíds mamma Selene som som plötsligt försvinner och lämnat kvar alla sina saker i huset. Anaíds gammalmoster dyker upp i hennes liv och beslutar att kasta ut alla Anaíds mediciner, så snart upptäcker Anaíd att hon börjar förändras och hennes hår börjar skifta till rött. Inte nog med det, hennes krafter börjar visa sig och hon får snart reda på att hon är en häxa. Anaíds liv förändras drastiskt med att förändras till en tonåring, får veta att hennes mamma gått över till de onda häxornas sida och några andra klaner börjar träna henne i sina häxkonster. Allt som nu finns i Anaídas fokus är att lära sig använda sina krafter för att hitta sin mamma.

Det är en barnbok som enligt utgivarna riktar sig till 9-12 år, men jag tycker allt att man kan läsa den upp mot 15 års åldern.  Väldigt lättläst och det gick väldigt snabbt att hänga med i berättelsen, inga större utseendebeskrivningar på karaktärerna så man fick använda sin egna fantasi i vissa karaktärer. Däremot fanns det andra överflödiga beskrivningar emellanåt som kanske kunde kännas upprepande, men det kan vara en smaksak. Efter att ha läst boken så kan jag beskriva den som ett mellanting mellan att gilla och inte gilla lista. Den var passande för barn/ungdom med sitt enkla språk, en bra grad på spänning där sökandet efter Selene ligger i fokus och hon beskriver lätt mindre tonårsproblem. Problemet är kanske att tonårsbeskrivningen/förändringen till vuxen kommer allt för i bakgrunden och ibland kan problemen överskuggas av häxtermer och snabbt skynda igenom de moment då Anaíd råkar bete sig dumt åt.

Som vuxen kanske jag tänker att det saknas något? När jag tänker efter så behöver jag kanske läsa de andra böckerna med för att förstå vart problemet och vart det ”saknade” ligger. Så här smått förvirrad kände jag mig senast när jag läste någons första manus i en trilogi. Jag kan endast sammanfatta detta genom tre ord: Jag vet inte. För att upprepa det; så tycker jag att boken är bra för barn, men nackdelen var att tonårsproblemen skuffades undan för lätt. Men på något sätt kan jag inte låta bli att tycka om den.

Färdig hemtentamen och kurslitteratur

Efter många timmars slit, knep och knåp att få ihop en hemtentamen mellan totalt 5000 till 7000 tecken (för varje fråga) så är man slutligen färdig. Men för säkerhetens skulle så gör jag en sista genomläsning innan jag skickar in arbetet i god tid i morgon innan deadline!

Sitter här och pustar ut, men grubblar fortfarande över en del småsaker: Svarade jag rätt på frågan? Formulerade jag mig rätt? Kunde jag gjort strukturen bättre? Och kom fram till ett enda svar: Ingen ide att grubbla mer över detta! För så fort du har skickat in en uppsats/hemtentamen så är det inte så mycket mer man kan göra. Allt du kan göra är att sätta dig ner och se glad ut. Så länge du gjort ditt bästa så ska du inte vara besviken på dig själv. Du kan i värsta fall alltid dra en lärdom av dina misstag. Det positiva är åtminstone att väntan på resultatet inte är lika lång som väntan när man skickar in ett manus till förlag.

Här är böckerna som jag använde mig av:

Samhällsvetenskapernas förutsättningar av Nils Gilje och Harald Grimen, var min storfavorit bland kurslitteraturerna. Boken beskriver olika typer av vetenskapliga teorier (hermeneutik, paradigmteorin… osv.) och lägger även fram problemställningar i samhällsvetenskapen med dessa teorier. De ger ganska bra exempel i de olika kapitlen och håller ämne töppet för vidare diskussion. Samhällsvetenskapernas förutsättningar kommer jag gladeligen läsa vid fler tillfällen efter kursen.

Metodpraktikan – Konsten att studera samhälle, individ och marknad var tyngre att bära med sig i väskan. Det är många sidor, men tyckte samtidigt att boken kunde ge en del vettiga tips till frågeställningar och hur man skulle ställa sig till personen i fråga när det gällde observationer, enkäter och frågeundersökningar. En del saker kunde man redan intuitivt, men ibland behövs böcker för att man skall kunna sätta ett namn på det. Fungerade bra i kombination med Samhällsvetenskapernas förutsättningar.

Diskursanalys – som teori och metod av Marianne Winther Jørgensen och Louise Phillips. Boken beskriver begreppet diskurs enkelt ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen”. Innehållet är lite tyngre och det krävs lite längre tid att läsa och ta in vardera kapitel, men det kan det vara värt i slutändan. Vi använde oss dock endast av några kapitel i boken, mycket på grund av att ingen av oss skulle haft den tiden att lägga ner på Diskursanalys.

I en klass för sig – genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer av Fanny Ambjörnsson. Efter att ha läst Diskusanalys så var det underlättande att läsa något enklare. Ambjörnsson tar här upp sin undersökning om tjejers vardag och försöker få en bild av deras grupptillhörighet. Detta var dock den bok jag var minst nöjd med, eftersom jag tycker att hon inte riktigt svarar på frågan utan pratar kring den utan att riktigt betona att det är mer komplext rakt ut. Men det är nog en smaksak?

Karen Marie Moning: Darkfever

Jag har dragit mig länge för detta, men det är omöjligt att dra på det mer. Jag måste skriva om min favoritbok. Först och främst måste jag erkänna att jag aldrig var så förtjust i paranormal romans tidigare. Men så råkade jag snubbla över Karen Marie Monings bok Darkfever. Detta är ingen paranormal romans, men alla hennes tidigare verk är det. (Den som vill se på Karen Marie Monings hemsida kan klicka här)

Fever-serien har fem böcker som handlar om den helt vanliga Mackayla Lane, en kvinna som lever ett helt perfekt och normalt liv. Tills hennes syster som studerar borta i Irland lämnar ett meddelanden på hennes telefon, och till MacKalyas fasa märker hon inte detta förrän det är för sent. Hon bestämmer sig att bege sig till Irland för att ta reda på vad som har hänt hennes syster, då polisen inte verkar ha några svar. Hon ställer frågor och är beslutsam att finna sin systers mördare.

Snart finner hon sig på en farlig jakt efter en dödlig bok, Sinsar Dubh, som många skulle offra allt och alla för att komma åt. En av dessa är den hemlighetsfulla Jericho Barrons. En man som äger en bokhandel och har mycket pengar. När deras vägar korsas inser de båda att de snart behöver varandra för att finna boken, båda med olika mål. Hur mycket denna ”perfekta” man irriterar MacKayla, så finns det ett annat stort irritationsmoment, och det är fae (älva) vid namn V’lane som verkar ha ett väldigt stort intresse i både MacKayla och Sinsar Dubh.

Serien kretsar mycket vid fae som börjar förstöra väggarna mellan deras och den mänskliga världen, och MacKayla som endast kan lita på sig själv. Alla söker desperat och själviskt efter boken, och alla vill använda MacKayla för sin egen nytta.

Första boken tyckte jag var lite seg att läsa, men jag insåg inte hur bra den var förrän jag läste uppföljaren. Första boken bygger upp en stämning och kan mer ses som en introduktion till fae och hur de rör sig i vår värld. Varje bok som innehåller – fever följer en tråd ganska väl, där man får följa MacKaylas plågor och hur hennes ”soliga och rosa” image förstörs successivt i varje bok. Och jag måste ge ett stort plus till författarinnan Karen Marie Moning. För efter jag hade läst den fjärde installationen i boken så var jag som besatt. Jag kan nog räkna mig till att vara en ”Moning Maninac”, eftersom jag verkligen desperat var tvungen att läsa den sista boken i serien – Shadowfever. Ingen kunde få mig ifrån att sluta läsa. Jag sträckläste. Men jag ska undvika att berätta slutet för den som vill läsa böckerna själv.

En punkt jag gärna vill ta upp med böckerna är deras framsidor.  Som jag inte var helt förtjust i (och jag ska förklara varför). Jag jämför den första boken i serien Darkfever, med den första utgåvan (man och en kvinna – på första bilden) och den nya utgåvan av boken (med en ensam kvinna).

För det första är boken en urban fantasy (trots att serien innehåller sex i några få scener, så finns det inte mycket sånt i första) och framsidan (på första Dreamfeaver framsidan) är lite missledande för att vara en urban fantasy. Jag antar att någon valde den framsidan eftersom författaren tidigare hade skrivit paranormal romans och det är ganska vanligt att man har lite hud på framsidan på den typen av böcker. Därför tycker jag att den nya utgåvan är lite bättre, trots att jag inte är helt nöjd med den. Men det är en annan typ av diskussion. Denna framsida var jag mer nöjd med måste jag erkänna:

Böckerna i Fever serien är:

 

Erich Kästner: Emil und die Detektive

Jag har läst Erich Kästners bok Emil und die Detektive (kom år 1929) på originalspråket tyska. En tysk barnbok som handlar om den unge Emil Tischbeins resa till och i Berlin. På resan till sin mormor får han med sig 140 Mark, men blir bestulen på tåget. Eftersom han inte vågar gå till polisen följer själv efter tjuven och skaffar sig nya vänner som hjälper honom i jakten.

Det är en charmig barnbok och ett äventyr med lyckligt slut. (Jag vet man ska inte avslöja slutet, men detta är ett undantag). Något jag gillade med boken var att det förekom moraliska aspekter och karaktärerna fick tänka till i slutet. Den är skriven med humor och jag kan verkligen rekommendera att läsa den. Ung som gammal.

Svensk titel: Emil och Detektiverna

Joseph Roth: Das falsche Gewicht

Förra månaden hade jag min så kallade tyska månad. Det blev ovanligt många tyska böcker (på tyska). Tänkte åtminstone nämna en av dem. För några veckor sedan så greppade jag tag i Joseph Roths bok Das falsche Gewicht (svensk översättning: Den falska vikten).

Boken handlar om vågmästaren Anselm Eibenschüts som flyttar med sin fru Regina. Det framkommer att han är mycket olycklig och älskar inte sin fru, som var stor orsak till att han lämnade armén som han trivdes med. När han kommer dit så litar ingen av handlarna på honom, eftersom han beskrivs som ordningen själv. Livet blir värre för Anselm då hans fru visar sig vara otrogen med en av hans anställda. Och dessutom blir hans fru Regina gravid med älskaren. Han beger sig iväg till en av grannområdena och besöker skojaren Jadlowkers håla. Det finns en del ljusa stunder då han inser sin fascination för Jadlowkers kvinna Euphemia och han får en sorts besvarad uppskattning från henne. Men även den känslan bryts långsamt ner när han motsträvigt måste acceptera den gamla ordningen att Euphemias älskare har rätten till hennes sida under en lång period varje år (då vandraren kommer förbi för att sälja). Anslem dricker mer, men inte bara av ensamheten utan att cholera tar livet av människorna och de hänvisas av läkarna till att alkoholen ska rädda dem.

Den österrikiska Författaren har ett ganska allmänt känt berättarsätt och bokens innehåll är indelade i kortare snitt, eller flertalet kapitel där varje del behandlar antingen en känsla för huvudkaraktären, en viktig karaktär eller enstaka handling. Det var kanske inte min typ av bok, men var ganska lätt att hänga med och följa karaktärerna med hans ganska smarta kapitelindelning.

Roth berättar tydligt att Anselm Eibenschüts känner sig ensam, men ställer ändå frågor till sig själv om varför han gör det (där det är rätt uppenbart för läsaren vad som tynger honom, men inte han själv). Berättelsen är ganska dyster, trots att det finns några ljusa stunder för huvudpersonen. Man känner ganska tidigt om vilken väg handlingen börja dra sig åt. Exilförfattaren Joseph Roths känsla för liv och död verkar vara ett återkommande tema i hans böcker.

Dagens tanke: När ordningen blir kaotisk, så krävs det en radikal förändring för att ordningen skall återställas.