Förlagslista 2017

Följebrev – en mardröm

Efter dessa fem dagar inser jag vad min värsta mardröm skulle vara. Ett följebrev som fått liv i min magiska värld och jagar mig med sina vassa papperskanter. De poppar upp överallt och skriker ”Skriv om mig! Skriv om mig!”.

Jag har skrivit följebrev tidigare, men minns inte att det var så här svårt. Under dessa fem dagar så har jag insett att det är enklare att skriva ett helt kapitel under samma tid som man skall skriva sitt följebrev till manuset.

Det värsta är att jag VET vad mitt manus handlar om. Jag VET vem jag är och vad jag heter. Men varför skall det vara så svårt att få ner det på pappret på ett korrekt sätt? Det är faktiskt inte en uppsats jag skriver. Idag behöver man nog en utbildning i samma liga som astronaut för att kunna skriva ett korrekt Följebrev.

Min femdagarstortyr såg lite ut såhär:

HEJ!

*delete* *delete* *delete*

HEJ!

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och jag… vet inte vad jag ska skriva

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och jag har stora åsneöron.

*delete* *delete* *delete*

HEJ! Jag heter Rebecca Mörtberg och tycker att detta är *biip* fånigt att det ska vara så svårt.

osv…

 

Jag tänker inte lägga upp resultatet av följebrevet, men kan kommentera att det blev ett kort standardbrev. Och till alla lustigkurrar  där ute… Nej jag skrev INTE: *Min kompis* tycker att det är jättebra.  eller Men min mamma sa att det var bra skrivet.

Ja, jag vet jag är jättetråkig! 😉

 

Manuspitch

Och så börjar årets jagande efter ett förlag som skulle passa min bok!

Egentligen hade jag tänkt att göra detta inlägg i morgon, men känner att det kan vara skönt att ventilera efter en ganska händelserik dag. Jag sätter mig ner i köket, med mitt manus intill mig och öppnar min notebook. Tekoppen tittar glatt på mig och ropar ”drick mig!”. Och så känner jag att jag börjar bli lite känslosam. Varför?

Först måste jag nämna dagens intressanta upplevelse. Jag har varit på mitt första manuspitch på Kabusas förlag. Och vad är ett manuspitch? Enkelt förklarat så mailar du ett intresse för datumet som förlaget har satt på deras hemsida, därefter svarar de tillbaka och ger dig en tid. När du väl kommer dit så får du fem minuter på dig att presentera dig själv och din ide/manus.

Jag tog sällskap med Susanna (som antagligen kommer berätta mer om det på sin blogg) eftersom jag har världens sämsta lokalsinne. I slutet av min presentation så gav mig personen som jag talade med ett godkännande och sa att de var intresserad av mitt manus. Så denna vecka så ska jag skicka in MONSTER. *glääädje*

Normala fall brukar jag vara ganska försiktig med att berätta när det gäller att skicka in manus till förlag i så här tidigt skede, men tänkte att jag kanske kunde göra ett litet undantag. Mest för att ge andra insyn i hur det kan se ut. ”Gallringen” var kanske ett delmål, men samtidigt en bekräftelse att min idé kan vara intressant. Så nu är jag inne på andra etappen: att skicka in och få manuset språkligt och delvis innehållsmässigt bedömt. Kanske duger det? Eller kanske inte? Oavsett vad så har jag ett leende på läpparna över att jag åstadkommit något idag!

Och efter denna händelserika dag så känner jag att jag äntligen kan förklara för alla varför jag inte blir så nedstämd eller extremt påverkad av refusering av förlagen när det gäller boken MONSTER. Visst påverkas man, man känner sig dålig eller att man inte duger som författare. Men efter att ha skrivit och samlat på mig så många manus de senaste 5 åren så kan jag säga att jag är några erfarenheter rikare och klassar mig inte som en dålig skribent. Utan jag vet att jag är duktig och det viktigaste: FLITIG. Och därför ska jag äntligen bekänna något. Varför MONSTER alltid kommer att förbli det viktigaste manus jag någonsin skrivit, oavsett hur det kommer att sluta.

MONSTER uppkomsten i sin korthet:

Jag har skrivit i många år och insett att det enda sättet att lära sig är att skriva mer! Jag skrev nog första utdraget av MONSTER när jag gick i gymnasiet, men slopade större och större delar ur grundidén som månaderna gick. Trots detta så sparade jag alla de gamla idéerna och har nu lagt undan dessa till andra projekt. Andra utdraget (2.0) såg ganska annorlunda ut och riktade sig plötsligt till äldre läsare, men den inre kritikern i mig ansåg att språket inte var tillräckligt bra. Så jag skrev om det till en tredje version (3.0) och ändrade strukturen i berättandet, samt hade denna gång ett mer detaljerat språk. Men ändå var jag inte nöjd med mig själv! Min värsta fiende är mig själv. Jag kan vara riktigt självkritisk och elak när det gäller mitt egna skrivande, men ändå behåller jag varje version för att bli påmind om hur dålig jag är. jag kastade det åt sidan i frustration eftersom det aldrig var bra nog. Otur(?) så föll manuset i glömska under några år, tills en underbar själ fann det gömt i min garderob och började läsa. Han läste några sidor ur MONSTER och gav mig den knuffen jag verkligen behövde. ”Det är är ju bra. Varför gör du inget av det? Det har jättepotential.” Plötsligt kände jag ångest. Slutligen kom jag fram till samma slutsats: Ja, han hade rätt. Så jag satte mig ner samma dag, läste igenom det och märkte hur jag utvecklade nya idéer. Plötsligt hade jag en fullt utvecklad story med början slut och ett episkt krig. Jag satte mig ner och gjorde radikala ändringar, skrev om och rättade stycken och testade mig fram i mitt språk i version 4.0. Jag hade skapat en helt egen värld, språk och fått karaktärerna till liv. Det blev en mer genomarbetad och uttänkt handlingsprocess genom bokserien. För första gången så var jag helt nöjd med min story.

Så nu sitter jag här med manusversion 5.0 vid min sida. Sådär 120 000 ord långt, ganska många sidor och väldigt lycklig. För vet ni vad? Oavsett vad de skulle säga om MONSTER så kommer historian alltid vara mig kär av många orsaker. Det är tack vare denna roman jag lyckats utveckla mitt språk, brutit de enformiga klichéerna i mitt skrivande och fått mig till att bevisa att man kan utvecklas. Nostalgisk som man är så kan jag erkänna att jag har fortfarande sparat ALLA versioner. Och det är jag glad över. En av orsakerna kan vara att man hittar idéer som kan användas till annat, en annan orsak är att det visar på en kontinuerlig utveckling i sitt skrivande. Så efter många tidigare UNDERLIGA refuseringar så gör det inget. Och vad andra har för åsikter spelar ingen roll så länge du är nöjd med din grundidé, eftersom text kan alltid korrigeras. Har det läst mitt manus och inte gillar det, så har de rätt till en åsikt. Men efter detta sentimentala erkännande varför jag är så fäst och stolt över just MONSTER, så kommer jag luta mig tillbaka och vänta på svar från Kabusa den kommande månaden. Kanske går det igenom, kanske blir jag refuserad? Vem vet?

Jag kommer oavsett vad förbli en lycklig människa!