Karen Marie Moning: Fever Moon

Nu har den äntligen kommit fram: Graphic Novel’n som jag har väntat på. Så fort som den kom till min hand och jag satte mig ner i soffan gjorde det jag hade väntat på i några veckor: Jag satte mig och läste.

Fever Moon: The Fear Dorcha är en del av Karaen Marie Monings Fever-serie (5 böcker om Mackayla Lane: se HÄR). Det är nästan en förutsättning att man har läst böckerna för att förstå sig på humorn och attityden bakom MacKaylas sätt att vara i graphic novel’n, men överlag så var jag ganska nöjd över dess innehåll. All ära till den bortgångne artisten Al Rio som fick liv i Monings karaktärer på ett väldigt bra sätt. tyvärr måste jag erkänna att det fanns en del saker som gjorde mig besviken med den. Orsaken ligger nog i att man får en helt annan föreställning om hur de ser ut när man läser en bok.

Fear Dorcha är den mest dödliga Unseele som har skapats och han attackerar Dublins gator på egen hand. Medan Unseele tar över gatorna och är under konstant krig mot människorna, måste MacKayla försöka stoppa Fear Dorcha innan han tar fler människor.

Handlingen var acceptabel och gjorde ingen avvikelse från Fever-serien. Något som gjorde mig ganska nöjd (vem gillar egentligen småmissar i sina manus?). Jag uppfattade ganska snabbt att Fever Moon utspelade sig någon gång under bok 5 och gjorde det enklare att känna igen vissa karaktärer, vilka de var och varför de betedde sig som de gjorde. Fever Moon fungerar som ett tillägg till serien, men lägger inte in någon viktig information till serien som man inte redan vet. Så om man läser Fever-serien så behövs egentligen inte Graphic Noveln.

Det finns kanske de som inte så förtjust i den ”sexistiska” framställningen av kvinnor i tecknat. För mig så gör det ingenting och det ligger i att jag faktiskt har läst Fever-serien många gånger. Al Rio skapade MacKayla Lane med kvinnliga former, en självsäker hållning och vältränad mage (som beskrivs i bok 5 efter hennes förändring genom böckerna).
Däremot var jag ganska besviken när det gällde Barrons karaktär. Jag hade föreställt mig honom som mer vild och okontrollerad än vad han gestaltades i Fever Moon. Och vad jag har uppfattat från andra som även har läst den, så var jag inte den enda som hade föreställt sig anti-hjälten på ett annat sätt.

För att summera det hela så är jag tveksam till vad jag skulle ge den för poäng. Därför gör jag det inte. Handlingen hade antagligen fungerat lika bra som en novell som i en graphic novel. Men det som väger upp alltihop är definitivt Al Rios skickliga tecknande.

Annonser

Karen Marie Moning: Darkfever

Jag har dragit mig länge för detta, men det är omöjligt att dra på det mer. Jag måste skriva om min favoritbok. Först och främst måste jag erkänna att jag aldrig var så förtjust i paranormal romans tidigare. Men så råkade jag snubbla över Karen Marie Monings bok Darkfever. Detta är ingen paranormal romans, men alla hennes tidigare verk är det. (Den som vill se på Karen Marie Monings hemsida kan klicka här)

Fever-serien har fem böcker som handlar om den helt vanliga Mackayla Lane, en kvinna som lever ett helt perfekt och normalt liv. Tills hennes syster som studerar borta i Irland lämnar ett meddelanden på hennes telefon, och till MacKalyas fasa märker hon inte detta förrän det är för sent. Hon bestämmer sig att bege sig till Irland för att ta reda på vad som har hänt hennes syster, då polisen inte verkar ha några svar. Hon ställer frågor och är beslutsam att finna sin systers mördare.

Snart finner hon sig på en farlig jakt efter en dödlig bok, Sinsar Dubh, som många skulle offra allt och alla för att komma åt. En av dessa är den hemlighetsfulla Jericho Barrons. En man som äger en bokhandel och har mycket pengar. När deras vägar korsas inser de båda att de snart behöver varandra för att finna boken, båda med olika mål. Hur mycket denna ”perfekta” man irriterar MacKayla, så finns det ett annat stort irritationsmoment, och det är fae (älva) vid namn V’lane som verkar ha ett väldigt stort intresse i både MacKayla och Sinsar Dubh.

Serien kretsar mycket vid fae som börjar förstöra väggarna mellan deras och den mänskliga världen, och MacKayla som endast kan lita på sig själv. Alla söker desperat och själviskt efter boken, och alla vill använda MacKayla för sin egen nytta.

Första boken tyckte jag var lite seg att läsa, men jag insåg inte hur bra den var förrän jag läste uppföljaren. Första boken bygger upp en stämning och kan mer ses som en introduktion till fae och hur de rör sig i vår värld. Varje bok som innehåller – fever följer en tråd ganska väl, där man får följa MacKaylas plågor och hur hennes ”soliga och rosa” image förstörs successivt i varje bok. Och jag måste ge ett stort plus till författarinnan Karen Marie Moning. För efter jag hade läst den fjärde installationen i boken så var jag som besatt. Jag kan nog räkna mig till att vara en ”Moning Maninac”, eftersom jag verkligen desperat var tvungen att läsa den sista boken i serien – Shadowfever. Ingen kunde få mig ifrån att sluta läsa. Jag sträckläste. Men jag ska undvika att berätta slutet för den som vill läsa böckerna själv.

En punkt jag gärna vill ta upp med böckerna är deras framsidor.  Som jag inte var helt förtjust i (och jag ska förklara varför). Jag jämför den första boken i serien Darkfever, med den första utgåvan (man och en kvinna – på första bilden) och den nya utgåvan av boken (med en ensam kvinna).

För det första är boken en urban fantasy (trots att serien innehåller sex i några få scener, så finns det inte mycket sånt i första) och framsidan (på första Dreamfeaver framsidan) är lite missledande för att vara en urban fantasy. Jag antar att någon valde den framsidan eftersom författaren tidigare hade skrivit paranormal romans och det är ganska vanligt att man har lite hud på framsidan på den typen av böcker. Därför tycker jag att den nya utgåvan är lite bättre, trots att jag inte är helt nöjd med den. Men det är en annan typ av diskussion. Denna framsida var jag mer nöjd med måste jag erkänna:

Böckerna i Fever serien är: