Det händer att jag ibland läser andras manus i mån av tid och av rent nöje. Och varför gör man det? Jo, det är för jag har ett stort intresse när det gäller utveckling för individers skrivande. Så det händer att jag även korrekturläser manus.
Denna gången blir det ingen korrekturläsning dock, utan jag är mer intresserad av en viss författares skriftspråk och hur hans historia utvecklas. Denna gång är den ”utsatta” (<– skratt) människan Jan-Erik Ullström som skrivit Vägen till Umbria. Efter fått chansen att läsa ett outgivet manus (som inte tillhör fantasy/Sci-fi genren) så kan jag göra mitt diffusa utlåtande, utan att avslöja innehållet i manuset.
Jan-Erik Ullströms språk kan tolkas som svårförståeligt för vissa, men om jag skulle beskriva det tydligare så finns det två aspekter på det: Antingen gillar man det, eller inte. Kanske kan man tycka att det inte skulle passa i ett manus med crime-thriller upplägg, men jag tycker att det är ytterst passande för en thriller. Introt gör det till en Profiler-känsla (serien med Ally Walker som ‘Sam Waters’), med bildliga känslobeskrivningar som jag tycker är ganska spännande. Kanske skulle man kalla sättet intelligent skrivande? Hans skrivande påminner mig om en komplicerad deckar-gåta, där man placerar ledtrådar och ger läsare en chans till tolkning mellan de målande beskrivningarna. Enda problemet med texten är kanske det första oredigerade stycket i några kapitlen som ibland kan kännas lite för komplicerade, och även att vissa styckindelningar kan verka underliga och försvåra för läsarens uppfattning av texten. Det är dock endast första stycket, för därefter är det mycket lättare att följa den röda tråden. Det fanns ven en del formalia fel här och där, men jag föredrar hellre att bedöma det som en helhet.
Storyn var enkel att följa och kan vara orsaken till hans personliga språk, samt ordval. Det jag även gillar är att han inte tvekar att använda sig av vissa ord och anpassar ordet (antingen medvetet eller omedvetet) efter själva karaktären i situationen. En annan punkt på min lista är att han placerar bakgrunden till karaktärerna mellan sina bildliga beskrivningar, där vis information ibland kan tolkas som överflödig eller nödvändig beroende på läsaren. Men där kan jag faktiskt komma till hans försvar: Om han inte använder sig av samma typ av språk, sätt att beskriva detaljer genom hela manuset så hade ledtrådarna och mysterierna mellan raderna försvunnit. Svaret hade varit för uppenbart och det är inte det man vill uppnå med denna typ av manus. Man vill bygga upp en spänning för slutet, vilket han i detta fall lyckas med väldigt bra.
Slutliga bedömning: Jag är ganska nyfiken på denna typ av Profiler-uppläggning av mördaren/karaktärerna i början utan att använda sig av de psykologiska termerna. Det gör att hans manus är väldigt passande för genren thriller. Jag hoppas även att författaren fortsätter utveckla sitt skrivande på flera nivåer, och inte är feg för att våga testa sig fram mer när det gäller innehåll (jag gillade verkligen slutet!) samt skriftspråk. Min personliga inställning är dock att han kanske borde ändra styckeindelningen lite för att underlätta läsningen av dialoger bland annat. Men som sagt: Detta som jag läste var en oredigerad och inte utgivet, samt att jag själv vet hur mycket andra gillar att stryka och redigera om saker i ens manus. Och efter denna lilla analys när det gäller hans egna skriftspråk så kan jag gladeligen säga att jag ser fram emot nästa manus.
Rebecca Mörtberg 